Imorgon ska Saga flytta till sitt nya hem. Hon kommer att flytta till min kompis Sandra, en stor djurvän, som bor i Blekinge. Hon kommer att få det jättebra där. Sandra har en katt sedan tidigare, Gösta heter han. En stor och stolt kille som tar livet med en klackspark.
Saga har blivit en "stor" tjej nu och är mogen att möta den stora världen utanför Katthemmet Kompis.

Minette är den tredje katten som vi presenterar av våra svartvita katter. Vi tycker nämligen att de behöver lyftas fram lite extra!
Minette är upphittad i Nybro och hon är en otroligt busig tjej som vet vad hon vill med livet. Hon vill helst att man bär runt på henne hela dagarna. Mat älskar hon också. Fråga Maritha...
Hon vill gärna stå i centrum så mycket det bara går. Hon är nu fem månader gammal.
Vill du ta hand om Minette?
Skicka ett mejl till Maritha på: [email protected]

Skicka ett mejl till Maritha om du är intresserad av våra änglar!
[email protected]
Tänk på att ju fler katter som får hem, desto fler katter kan vi hjälpa!

Älvas ungar har nu fått namn, Hope och Faith heter de. Idag är de 16 dagar gamla och väger 3 hg var. Maritha säger att de ser ut som två sälar, var hon nu har fått det ifrån...
Skicka ett mail till Maritha om du vill veta mer om dem: [email protected]

Idag sändes det sista avsnittet av Hitta hem. Jag älskar det programmet! Tyvärr är det alldeles för kort sändingstid. Men jag uppskattade att katterna fick mer fokus denna säsong. För det finns så otroligt många hemlösa katter! Och nej, en katt klarar sig inte utan mat eller vatten. Den klarar sig inte av att äta från soporna. Den behöver så mycket mer. En katt vill inte vara hemlös. En katt vill inte ha någon som spottar efter den.
Hur ska vi då kunna minska antalet hemlösa katter?
Ett alternativ är att kastrera och ID-märka sin katt. Genom att kastrera sin katt slipper fler oönskade kattungar födas. Köp en katt från ett katthem, så bidra du till att fler katter får hjälp!

/Katthemmet Kompis

Sötnosen Snäckan är nu tingad. Hon ska få flytta ihop med en annan kattjej.

Här kommer vår andra fotomodell i vår kampanj svartvita katter!
Sickan är en stolt och klok herre. Han är fortfarande lite blyg av sig, men gör fler och fler framsteg. Sickan har bott länge på katthemmet och skulle mer än gärna vilja flytta till en egen matte eller husse. Han är tre år gammal.
Du kan skicka ett mejl till Maritha om du är intresserad av honom: [email protected]

 

Här är de då äntligen, de tre kattungarna som dök upp i en trädgård i Rödeby i Blekinge. Malva, Mira och Harley heter de. Söta som socker hela högen, och en massa bus ställer de också till med...
Harley har ätit upp sig och är inte alls svag längre, vilket känns skönt. Är du intresserad av de små gnottar, kontakta Maritha per mail: [email protected]


Visst är de söta?

Maritha ringde precis och berättade att Nalle och Filip flyttar till samma familj idag. Marie flyttar också till sitt nya hem på Öland.
Ju fler katter som får hem, desto fler katter kan vi hjälpa!


Filip flyttar idag!

Under ett par dagar kommer vi att lyfta fram våra svartvita katter på katthemmet. Tyvärr är svartvita katter inte alls lika populära. Och jag kommer nog aldrig att förstå varför.
Vi börjar med att visa Tyko och Taco, de två bröderna från Göteborg, som älskar att stå i centrum och hitta på bus.
Är du intresserad av dessa två pratglada charmtroll, kontakta Maritha.

Fruktansvärt. Att det finns människor som ens kan tänka tanken. Sjukt.

Jag låter rubriken få tala sitt. Läs mer här!

Esthers matte berättar om livet efter Katthemmet Kompis:
Sommaren 2004 bestämde jag och min sambo oss för att "adoptera" en
kattunge genom Kattkommando Syd. Vi tittade på deras hemsida och föll
genast för Esther, som på den tiden kallades för Softie. Hon var ett
pyttelitet, svart knyte med busiga ögon och vi kände direkt att det var
henne vi ville ha. Vi åkte och hälsade på henne bara några dagar senare.
Hon bodde tillsammans med resten av sin kull i ett uthus, där det också
bodde en annan kattmamma med sin kull. Fullt med kattungar, med andra
ord! Men Esther stack ut från mängden redan från början. När vi kom in
började hon pipa och klättra på gallret till "rummet" där hon bodde med
sina syskon. Hon var inte större än ett smörpaket, men hon klättrade
bestämt tills hon nästan befann sig i ögonhöjd med oss. Det var då vi
först förstod att hon var en riktig tuffing! Under besöket blev vi också
förtjusta i en svartvit kattunge ur den andra kullen, Natasha. Vi
diskuterade saken i bilen på väg hem och kom fram till att vi skulle ta
hand om båda två, så att de skulle få sällskap av varandra. Sedan följde
några veckors väntan på att de skulle bli redo att lämna sina mammor och
flytta hem till oss.

Så en dag fick vi reda på att alla kattungarna som bodde i uthuset hade
blivit sjuka, troligen på grund av att de druckit förorenat vatten. De
var i dåligt skick och behövde flyttas akut. Efter lite överläggningar
bestämdes det att Natasha skulle få komma hem till oss på en gång, medan
Esther fick flytta till Katthemmet Kompis tills hon blivit bättre. Det
var en jobbig tid. Natasha var väldigt dålig i magen och det blev många
turer till veterinären. Samtidigt var vi oroliga för hur Esther klarade
sig. När vi äntligen fick besked om att vi kunde åka och hämta henne,
hade det blivit vinter. På glashala vägar och med kartan i högsta hugg
letade vi oss fram till Katthemmet Kompis. Och vilken mysig, varm plats
det visade sig vara! Maritha och jag hade bara talats vid på telefon
innan, så det var väldigt trevligt att få träffa henne och se med egna
ögon vilket fantastiskt arbete hon gör för katterna. När vi pratade så
förstod jag hur nära ögat det faktiskt hade varit för Esther. Hon hade
varit väldigt sjuk när hon kom till Katthemmet Kompis och ett tag såg
det inte ut som om hon skulle klara sig eftersom hon var så svag och
uttorkad. Men tack vare Marithas kärleksfulla omvårdnad så hade hon mot
alla odds blivit mycket bättre. När vi fick se henne så satt hon
uppkrupen på Marithas axel som en liten papegoja och kikade nyfiket på oss.

Det började bli sent, så till slut var vi tvungna att ge oss av. Vi
lyfte in Esther i kattburen och körde hem. Det första hon gjorde när hon
blev utsläppt hemma i lägenheten var att springa och gömma sig under
sängen, och där stannade hon sedan. Vi försökte locka på henne, men hon
vägrade komma fram. Natasha tassade nyfiket omkring och spanade på sin
nya kompis, men inte heller det fick Esther att vilja komma ut från sitt
gömställe. Till slut insåg vi att det bästa nog var att lämna henne
ifred tills hon kände sig redo att krypa fram. Vi gick och lade oss.
Några timmar senare, mitt i natten, vaknade jag av kittlande morrhår i
ansiktet. Jag vågade knappt andas när jag kände det varma lilla knytet
som rullade ihop sig vid mitt huvud på kudden. Det var Esther som till
slut hade vågat sig fram och klättrat upp till mig i sängen! Länge låg
jag där helt stilla och hörde henne spinna belåtet.

Efter den dagen var det som om Esther alltid hade bott hos oss. Hon var
tuff, nyfiken och totalt orädd. Det tog inte lång stund för henne och
Natasha att bli bästa kompisar, och tillsammans ställde de till med bus
varje dag. De klättrade i möbler, välte blomkrukor och klöste på
tapeter. Ibland rök de ihop i vilt slagsmål och pep och skrek som arga
smurfar medan de rullade omkring och bet i varandras svansar. Men i
nästa sekund var de vänner igen och hjälptes åt att tvätta varandra
innan de blev trötta och somnade huller om buller på varandra i soffan.
De var ovanligt små till växten båda två, troligen eftersom de varit
sjuka, enligt veterinären. Även om de båda två var utom den värsta
faran, så hade de fortfarande extremt känsliga magar och led av
kräkningar och diarré. Vi fick hjälp av veterinären med att lägga upp en
plan för hur de skulle äta för att bli bättre. Under det första halvåret
fick vi hålla dem på en diet av specialfoder och olika sorters kokt mat
som vi fick tillaga hemma på spisen. Ibland kändes det som om vi ägnade
mer tid och energi åt att laga mat till katterna än till oss själva! Det
var både dyrt och tidskrävande, men vi hoppades att de tids nog skulle
bli helt friska och starka. Och så blev det också, till slut! Så
småningom blev deras magar mindre känsliga och de kunde börja äta
vanligt foder. De gick upp i vikt och fick muskler, och till allas
förvåning så hade de snart blivit lika stora som andra katter i deras
ålder.

Idag är Esther en tillgiven och social katt med massor av personlighet.
Hon är ganska petig med vem som får klappa henne och nya människor måste
hon "godkänna" innan de får äran av hennes sällskap. Det hjälper inte
hur mycket man lockar eller mutar henne, om hon tycker att någon är
ointressant så reser hon sig bara och släntrar iväg. Men har man väl
vunnit hennes hjärta så får man otroligt mycket kattkärlek för besväret.
Hon ligger gärna tätt intill i soffan med halvslutna ögon och spinner
högt, speciellt om man kan knepet att klia henne under hakan och på
sidan av halsen. När hon inte vilar så har hon fortfarande fullt upp med
att hitta på hyss tillsammans med Natasha. Sist var det mattes
favoritlampa som åkte i golvet och gick i tusen bitar! Men det får man
lära sig att leva med som kattägare...

Det har verkligen varit en upplevelse att få se en sjuk, mager liten
kattunge växa upp till en frisk och välmående vuxen katt. Det är svårt
att förstå hur människor ofta kan vara grymma och hänsynslösa mot
katter, och att dessa intelligenta, vackra djur är så lågt värderade i
samhället. Katter är det bästa sällskap man kan ha, och de har så mycket
kärlek att ge till den som är beredd att ge dem trygghet och omvårdnad.
Det är tur att det finns platser som Katthemmet Kompis, där hemlösa
och/eller oönskade katter kan få en fristad medan de väntar på sin chans
till ett kärleksfullt hem.


Esther

Genom åren har Kompis lyckats omplacera väldigt många katter. Nu söker vi efter ägare till katter som kommer från oss, och som vill berätta lite om livet efter katthemmet. Skriv gärna en kommentar med mailadress här på bloggen, så kontaktar vi er! Kanske kommer just din katt att bli kattmodell här på bloggen!

Sture har opererats för urinstopp. Stackaren blev väldigt dålig i sitt jourhem och fick åka akut till veterinären. Maritha ska snart åka och hämta honom och förhoppningsvis mår han bättre nu.

Här kommer lite mer info om honom, taget från Kompis hemsida.

Sture kom först till ett stödhem i slutet på juli 2006. Stures ägare skulle flytta till ett äldreboende och kunde inte ta honom med sig.

Vi lyckades hitta ett nytt hem till Sture men tyvärr saknade han sina kompisar så mycket och fick därför flytta tillbaka till stödhemmet där han nu bor igen. Nästa gång Sture ska flytta kommer han att behöva ett hem där han får sällskap av andra katter. Sture vill helst komma till ett hem där han får möjlighet till utevistelse i det fria. Han är lite van vid sele.

Sture är grå och vit och han är en stilig och charmig katt kille som vill kela och gosa när han själv får lust och när det finns godsaker i närheten.

Han är en självständig, mycket snäll och tålmodig katt. När syskonen Agnes, Alice och Figaro (Figaro har fått eget hem) kom till stödhemmet så tog han sig an dem direkt. Han blev som en ny mamma för dem.
Katthemmet Kompis

    
Sture

...som har bott på en f.d bondgård kommer till katthemmet alldeles snart. Hrm...säger inte så mycket mera nu...framtiden får stå för resten.

Denna gång är det inte kattungar som har kommit till världen. Det är kycklingar. Maritha och Sonny har blivit "farmor" och "farfar" till sex små kycklingar. Det är skönt att höra att familjen Fernström åtminstone inte är sysslolösa där borta i Svalehult. Lite ska de väl jobba....Haha!

På måndag ska Ayla, Milo och Gatita kastreras.
Maritha hälsar att Älva tar hand om sina ungar alldeles utmärkt. Både honan och hanen äter och mår bra. Namn klurar Maritha fortfarande på. Gamlingen Rembrandt delar rum med Älva och ungarna och han är en stolt "morfar" som tvättar Älva och håller koll på ungarna. Pensionärer är för härliga... 

Picasso är en cool, kelig och pratglad kille på 15 månader som älskar att få uppmärksamhet. Dessutom är han väldigt snygg och kattflickorna på katthemmet faller gärna för honom. Och jag förstår dem...

X i taket! Vid mitt senaste besök på Kompis kunde jag klappa Zeke, kattherren som fångades in tillsammans med Maxime och hennes ungar. Han har blivit jättekelen! Maritha har verkligen gjort ett jättebra jobb med honom! Zeke har levt ute hela sitt liv och var rädd och osäker när han kom till katthemmet. Detta är ett bevis på att det går att komma nära rädda och förvildade katter! Avlivning är inte alltid den bästa metoden!

Häromdagen kom tre kattungar till Kompis. De hade bott vid en bensinmack tillsammans med sin mamma. När mamman försvann kontaktade personalen Kompis. Det är två svartvita och en svart kattunge. Jättesöta! Kattungen på bilden här under är en kopia av min lilla My. Det blev kärlek vid första ögonkastet!
Maritha har inte kommit på några namn ännu. Kanske någon som kan komma med förslag?


Kopian av min lilla My.

Idag har vi hunnit med en tripp till Kompis. Vi hann både äta pannkakor (ja, Maritha, det heter faktiskt så...Plättar är något helt annat...), glass, fotografera och prata med katterna. Det har kommit in tre nya kattungar och en av dem liknar vår lilla My som vi har här hemma. Bilder kommer i morgon...
Nu väntar skräck!

Nu har det gått fyra avsnitt av Hitta hem som går på TV 4. Har du sett programmet? Vad tycker du?

Doris är en söt tjej, men hon är fortfarande lite blyg av sig. Hon är ungefär tre år och
har bott på katthemmet nästan lika länge. Hennes bror Sickan finns också på katthemmet.
Doris söker nu efter en egen matte eller husse som vill ta hand om henne.
/Katthemmet Kompis

Älskade katter märker man!

Vill påminna om Hitta hem kl 19.30 på TV 4! Missa inte det!