Mitt namn är egentligen Smulan, men när jag kom till Katthemmet Kompis blev jag kallad för Märta. Jag är en gammal dam på 14 år. I somras försvann jag från min familj. I flera veckor gick jag omkring i min ensamhet och sökte efter matte och husse. Jag var ensam. Och väldigt rädd. Världen var så stor och jag var så liten.

Jag levde på fåglar och möss. Det var tufft, men jag ville inte ge upp. Jag ville hitta hem igen. En dag hittade jag ett hus, kvinnan som bodde i huset verkade trevlig. Jag bestämde mig för att smyga på henne under en buske. Kvinnan var snäll och började mata mig. Å, vad jag njöt av den goda maten! När jag hade tillbringat fyra dagar under busken berättade kvinnan att jag skulle åka till ett katthem. Äntligen kom min räddning! Nu hoppades jag att matte och husse skulle hitta mig där.

Maritha, som äger katthemmet, tog väl hand om mig. Hon gav mig god mat och tog mig till veterinären. Där bekräftades det att jag var kastrerad. Maritha frågade om jag hade en ägare, men jag kunde inte svara. Hon förstod mig inte. Eller så gjorde hon det. För några dagar senare efterlyste hon min ägare på katthemmets hemsida och blogg. En dag fick Maritha ett telefonsamtal. Det var husse som ringde! Gissa om jag blev glad!

Han berättade att han trodde jag var död. Han sa också att han skulle höra av sig. Det gjorde han aldrig, så Maritha fick ringa upp honom. Husse sa då att han skulle komma och titta på mig. Han kom aldrig. Han sa däremot att jag var så sjuk att jag hade svårt att gå och att jag hade cancer som inte gick att rädda. Jag gick inte heller ihop med mina kattkompisar där hemma. Det var i alla fall vad han sa. Jag blev jätteledsen, men jag vågade inte gråta. Tänk om de andra katterna skulle skratta åt mig?

Sanningen är den att jag inte alls har svårt att gå. Och när jag besökte veterinären, sa hon att de kunde rädda mig genom en operation. Husse och matte ville inte ha mig. Jag var inte värd mycket mer än så. Dessutom hade det uppstått allergi i familjen. Bara sådär. Jag är ju en pigg och glad kattdam som älskar livet, kärlek och god mat. Varför ville de inte älska mig längre?

Jag är fortfarande ledsen och sårad och det skär i mitt hjärta varje gång jag tänker på deras svek. Alla ni människor som gör sådant mot oss djur, borde få ett riktigt klös i rumpan. Usch och fy.
Nu ska jag leva lyckligt mina sista år i livet. För jag är en kämpe. Och en väldigt härlig kattdam som tror på kärlek.

Tass för att ni lyssnade! /Märta

Vill du ge Märta ett nytt hem? Kontakta Maritha, [email protected]
eller ring 0706-07 13 90.


Söta Märta.