Esthers matte berättar om livet efter Katthemmet Kompis:
Sommaren 2004 bestämde jag och min sambo oss för att "adoptera" en
kattunge genom Kattkommando Syd. Vi tittade på deras hemsida och föll
genast för Esther, som på den tiden kallades för Softie. Hon var ett
pyttelitet, svart knyte med busiga ögon och vi kände direkt att det var
henne vi ville ha. Vi åkte och hälsade på henne bara några dagar senare.
Hon bodde tillsammans med resten av sin kull i ett uthus, där det också
bodde en annan kattmamma med sin kull. Fullt med kattungar, med andra
ord! Men Esther stack ut från mängden redan från början. När vi kom in
började hon pipa och klättra på gallret till "rummet" där hon bodde med
sina syskon. Hon var inte större än ett smörpaket, men hon klättrade
bestämt tills hon nästan befann sig i ögonhöjd med oss. Det var då vi
först förstod att hon var en riktig tuffing! Under besöket blev vi också
förtjusta i en svartvit kattunge ur den andra kullen, Natasha. Vi
diskuterade saken i bilen på väg hem och kom fram till att vi skulle ta
hand om båda två, så att de skulle få sällskap av varandra. Sedan följde
några veckors väntan på att de skulle bli redo att lämna sina mammor och
flytta hem till oss.

Så en dag fick vi reda på att alla kattungarna som bodde i uthuset hade
blivit sjuka, troligen på grund av att de druckit förorenat vatten. De
var i dåligt skick och behövde flyttas akut. Efter lite överläggningar
bestämdes det att Natasha skulle få komma hem till oss på en gång, medan
Esther fick flytta till Katthemmet Kompis tills hon blivit bättre. Det
var en jobbig tid. Natasha var väldigt dålig i magen och det blev många
turer till veterinären. Samtidigt var vi oroliga för hur Esther klarade
sig. När vi äntligen fick besked om att vi kunde åka och hämta henne,
hade det blivit vinter. På glashala vägar och med kartan i högsta hugg
letade vi oss fram till Katthemmet Kompis. Och vilken mysig, varm plats
det visade sig vara! Maritha och jag hade bara talats vid på telefon
innan, så det var väldigt trevligt att få träffa henne och se med egna
ögon vilket fantastiskt arbete hon gör för katterna. När vi pratade så
förstod jag hur nära ögat det faktiskt hade varit för Esther. Hon hade
varit väldigt sjuk när hon kom till Katthemmet Kompis och ett tag såg
det inte ut som om hon skulle klara sig eftersom hon var så svag och
uttorkad. Men tack vare Marithas kärleksfulla omvårdnad så hade hon mot
alla odds blivit mycket bättre. När vi fick se henne så satt hon
uppkrupen på Marithas axel som en liten papegoja och kikade nyfiket på oss.

Det började bli sent, så till slut var vi tvungna att ge oss av. Vi
lyfte in Esther i kattburen och körde hem. Det första hon gjorde när hon
blev utsläppt hemma i lägenheten var att springa och gömma sig under
sängen, och där stannade hon sedan. Vi försökte locka på henne, men hon
vägrade komma fram. Natasha tassade nyfiket omkring och spanade på sin
nya kompis, men inte heller det fick Esther att vilja komma ut från sitt
gömställe. Till slut insåg vi att det bästa nog var att lämna henne
ifred tills hon kände sig redo att krypa fram. Vi gick och lade oss.
Några timmar senare, mitt i natten, vaknade jag av kittlande morrhår i
ansiktet. Jag vågade knappt andas när jag kände det varma lilla knytet
som rullade ihop sig vid mitt huvud på kudden. Det var Esther som till
slut hade vågat sig fram och klättrat upp till mig i sängen! Länge låg
jag där helt stilla och hörde henne spinna belåtet.

Efter den dagen var det som om Esther alltid hade bott hos oss. Hon var
tuff, nyfiken och totalt orädd. Det tog inte lång stund för henne och
Natasha att bli bästa kompisar, och tillsammans ställde de till med bus
varje dag. De klättrade i möbler, välte blomkrukor och klöste på
tapeter. Ibland rök de ihop i vilt slagsmål och pep och skrek som arga
smurfar medan de rullade omkring och bet i varandras svansar. Men i
nästa sekund var de vänner igen och hjälptes åt att tvätta varandra
innan de blev trötta och somnade huller om buller på varandra i soffan.
De var ovanligt små till växten båda två, troligen eftersom de varit
sjuka, enligt veterinären. Även om de båda två var utom den värsta
faran, så hade de fortfarande extremt känsliga magar och led av
kräkningar och diarré. Vi fick hjälp av veterinären med att lägga upp en
plan för hur de skulle äta för att bli bättre. Under det första halvåret
fick vi hålla dem på en diet av specialfoder och olika sorters kokt mat
som vi fick tillaga hemma på spisen. Ibland kändes det som om vi ägnade
mer tid och energi åt att laga mat till katterna än till oss själva! Det
var både dyrt och tidskrävande, men vi hoppades att de tids nog skulle
bli helt friska och starka. Och så blev det också, till slut! Så
småningom blev deras magar mindre känsliga och de kunde börja äta
vanligt foder. De gick upp i vikt och fick muskler, och till allas
förvåning så hade de snart blivit lika stora som andra katter i deras
ålder.

Idag är Esther en tillgiven och social katt med massor av personlighet.
Hon är ganska petig med vem som får klappa henne och nya människor måste
hon "godkänna" innan de får äran av hennes sällskap. Det hjälper inte
hur mycket man lockar eller mutar henne, om hon tycker att någon är
ointressant så reser hon sig bara och släntrar iväg. Men har man väl
vunnit hennes hjärta så får man otroligt mycket kattkärlek för besväret.
Hon ligger gärna tätt intill i soffan med halvslutna ögon och spinner
högt, speciellt om man kan knepet att klia henne under hakan och på
sidan av halsen. När hon inte vilar så har hon fortfarande fullt upp med
att hitta på hyss tillsammans med Natasha. Sist var det mattes
favoritlampa som åkte i golvet och gick i tusen bitar! Men det får man
lära sig att leva med som kattägare...

Det har verkligen varit en upplevelse att få se en sjuk, mager liten
kattunge växa upp till en frisk och välmående vuxen katt. Det är svårt
att förstå hur människor ofta kan vara grymma och hänsynslösa mot
katter, och att dessa intelligenta, vackra djur är så lågt värderade i
samhället. Katter är det bästa sällskap man kan ha, och de har så mycket
kärlek att ge till den som är beredd att ge dem trygghet och omvårdnad.
Det är tur att det finns platser som Katthemmet Kompis, där hemlösa
och/eller oönskade katter kan få en fristad medan de väntar på sin chans
till ett kärleksfullt hem.


Esther