Katthemmet Kompis -

Du finns i våra hjärtan, älskade Blixten

På fredag är det sex veckor sedan vår älskade Blixten fick somna in lugnt och stilla här hemma. När jag skriver det här har det gått 39 dagar. 39 dagar av sorg, saknad och tårar.

Jag har inte skrivit om något om Blixtens bortgång förrän nu. Just för att det har gjort så ont.

Blixten kom till Katthemmet Kompis i november 2004. Då var han fyra månader. Samma månad skaffade jag min första egna katt, Ängla. Jag ville ha en kompis till Ängla och surfade in på Kattkommando Syd. På den tiden tillhörde vi KKS. Där hittade jag Blixten. Och blev förälskad direkt. Han hade de finaste och snällaste ögon jag någonsin sett. Tyvärr kunde jag inte hämta Blixten samma månad eftersom han var förkyld. Istället fick jag vänta till januari. Blixten var en blyg och försiktig kille som tidigare hade levt som hemlös. När han försökte äta jagade de andra katterna på gården bort honom. Ägarna på gården kontaktade därför Maritha och frågade om Kompis kunde ta emot honom.

De första dagarna låg han under min säng. Ängla ville leka, men Blixten var inte alls på samma humör. Men så en dag hoppade han upp i sängen och sedan den dagen var han aldrig mer rädd för oss. Däremot var han alltid försiktig med nya och högljudda människor. De första 6,5 åren var Blixten innekatt eftersom jag ansåg att där vi då bodde inte var en bra utemiljö för katter.

Hösten 2010 flyttade vi ut på landet, en perfekt miljö för min älskade pojkar. Våren 2011 började Blixten så smått gå ut och kom att älska livet som utekatt. Han hann inte mer än att äta klart förrän han skulle ut igen.

Blixten var alltid en snäll och försiktig katt som bara tydde sig till de som han litade på och som han visste tyckte om honom. Han älskade att jaga möss och att ligga på en kudde i soffan.

Den 12 november 2014 märkte vi att Blixten inte ville äta sin blötmat. Morgonen visade inga förbätttringar. När jag möttes hans blick när han satt i sängen den förmiddagen förstod jag att något var fel. Riktigt fel. Jag kontaktade vår veterinär Katarina på Blekinge Smådjursklinik och fick en tid en timme senare. Det visade sig att Blixten var uttorkad. Katarina tog prover som visade på dåliga njurvärden. Hon kontaktade Läckeby djursjukhus för en akuttid. Vi satte oss i bilen och körde tio mil som just då kändes som en evighet. Blixten blev inlagd under natten. På kvällen meddelade de att en av hans njurar var förstorad och att han hade en urinsten i urinleden. En operation som enbart Strömsholms djursjukhus kunde utföra. Dagen efter satte vi oss i bilen och körde nästan 50 mil, enkel resa.

Bara Blixten blev opererad så skulle han bli bra, trodde jag. Så blev det inte. Dagen efter ringde de och meddelade att de inte kunde utföra operationen eftersom det inte var urinstenen som var problemet utan den förstorade njuren. Detta var på lördagen och på måndagen skulle de ta cellprov och eventellt ett biopsiprov. När måndagen kom kunde de inte få tillräckligt med celler för att kunna utläsa något, så ett biopsiprov togs. Provsvaret skulle komma som tidigast på fredagen. De ansåg att Blixten skulle få komma hem om vi kunde vätska upp honom samt ge honom mediciner tre gånger om dagen. På onsdagen åkte vi från Karlskrona upp till Strömsholm för att hämta hem vår prins. Vilken lycka att få se honom, men samtidigt fanns klumpen i magen där.

Under de få dagar som han var hemma funderade vi återigen hur vi skulle göra beroende på vilket besked vi skulle få. Skulle han fortsätta att vätskas upp resten av livet och äta mediciner flera gånger om dagen? Mediciner som han avskydde att få. Och skulle han klara sig med så dåliga njurar? Skulle han kunna fortsätta att vara utekatt?

På freden fick vi veta att Blixten hade en inflammation i njuren och som var kraftigt förstorad. Veterinären rekommenderade oss att låta honom somna in. Ett beslut som vi till 90 % hade fattat redan kvällen innan.
Den kvällen, fredagen den 21 november, kom en veterinär hem till oss och lät Blixten få somna in i lugn och ro på sin favoritplats i soffan. Det blev ett fint avsked med tända ljus, massor med pussar och klappar. Vi begravde Blixten på hans favoritplats som var i fårhagen.

Det är otroligt hur livet kan förändras på så kort tid. Vi har egentligen ingen aning hur morgondagen ser ut. I åtta dagar pendlade vi mellan hopp och förtvivlan. En känsla som är svår att beskriva. En känsla som gjorde så ont och som höll på att riva sönder oss. Känslan efter att vi tagit farväl av Blixten bestod av både sorg, saknad och lättnad. Nu behövde han inte längre ha ont. Han behövde inte heller få mediciner flera gånger om dagen eller utsättas för provtagningar något mer. Sorgen och saknaden är enorm och kommer att alltid att finnas där. För att inte tala om smärtan.

Våra katter betyder verkligen allt för oss och vi skulle göra allt i vår makt för att de ska/skulle må bra. Vi gjorde verkligen allt innan vi beslutade att Blixten skulle få somna in.

39 dagar har nu gått. Vi gråter fortfarande och saknaden är fortfarande enorm. Vi besöker hans grav varje dag förutom de dagar då vi har varit bortresta. Kärleken till Blixten kommer alltid att vara stark och han finns föralltid i våra hjärtan.

Tack vare Blixten har jag lärt lärt känna Katthemmet Kompis, startat denna blogg och många katter har räddats. Allt tack vare att jag fick syn på Blixten på KKS:s sida den där dagen dagen för tio år sedan.

Till Blixten: Vi älskar och saknar dig så oerhört mycket. Du tog en del av oss med dig när du lämnade oss. Du finns i våra hjärtan, vår älskade pojke. Tack för all glädje, värme och kärlek.

/Ängla, mamma och pappa

Sista bilden på Ängla och Blixten tillsammans. Togs exakt fem timmar innan Blixten somnade in.

Publicerat i: Kärlek | 2014-12-30 kl. 21:18:00
(¯`°•. 1 K o m m e n t a r e r .•°´¯)

Kopian har blivit en änglakatt

Det är med stor sorg och saknad som vi idag berättar att Kopian, katthemmets maskot, har somnat in. I tisdags tog han sitt sista andetag. Det finns inga ord i världen som kan beskriva hur ont det gör och hur stor saknaden är. Kopian var en sådan katt som kändes "odödlig". År efter år hängde han med och fanns alltid vid Marithas och Sonnys sida. Han fick se nya katter komma till världen och många som lämnade. Kopian såg till att ta en speciell plats i våra hjärtan - just för att han var den han var. Men låt oss ta allt från början.

1997. Det var året då Maritha och Sonny flyttade till det lilla gula huset i Svalehult, en mil utanför Nybro. Till familjen hörde deras tre katter, Kompis, Caprice och Helga. Maritha och Sonny var rätt nöjda med antalet och hade inga planer på att utöka familjen. Inte just då. Men så en dag satt en ensam, svartvit och hungrig katt utanför deras fönster, som så gärna ville komma in. In till värmen, tryggheten och in till maten. Han tycktes komma från ingenstans. Och han visade med en gång att det var här han tänkte stanna. Sagt och gjort. Fönstret öppnades och sedan den dagen lämnade han inte gården. (Annat än då han besökte veterinären.)

Kopian var en spegelvänd kopia av katten Kompis, därav fick han sitt namn. Kompis å andra sidan är den katt som katthemmet är uppkallat efter, just för att han var så snäll mot alla katter.

Men även Kopian var en mycket snäll katt. Och bestämd. Det skulle vara på hans villkor. Det var till Kopian de moderlösa kattungarna sökte sig. Han blev som en bonuspappa för dem. Kopian ville alla väl. Han var till och med så snäll att han fångade möss till ungarna. Kopian hade ett hjärta av guld.

Alla som kände Kopian visste hans stora passion i livet var mat, att sola, sova och att stå i centrum. Så länge bloggen har funnnits, det vill säga i sju år, är Kopian den katt jag har skrivit mest om. Och det är kanske därför som det har känts som att han aldrig skulle lämna oss. Att han alltid skulle finnas där. Jag har skrivit mängder med blogginlägg om hans bravader, men framförallt om hans matvanor och hur gärna han ville vara stjärnan på gården. Och det var han. Ingen kommer någonsin att slå hans stjärnstatus.

När jag skriver det här har det gått fem dagar sedan han lämnade oss. Fem dagar av sorg, saknad och ensamhet. Vi försöker tänka på alla de fina stunder vi haft med Kopian, hur mycket han lärt oss och hur mycket vi har att lära av honom. Kopian var en mycket speciell katt som alltid kommer att finnas i våra hjärtan och hos Katthemmet Kompis.

Och till dig Kopian. Vi älskar och saknar dig så.

Vi ses i Nangilima.

Kopian blev 19 år gammal.

/Maritha och Sonny
Katter och medarbetare på Katthemmet Kompis

Publicerat i: Kärlek | 2014-09-21 kl. 15:51:00
(¯`°•. 7 K o m m e n t a r e r .•°´¯)

Hulda har blivit en änglakatt

I förgår berättade vi att Hulda hade hittats efter att ha varit försvunnen i två månader. Tyvärr var hon i alldeles för dåligt skick för att kunna överleva, så igår natt fick hon somna in.

Det är med stor sorg och saknad vi skriver det här. Alla våra tankar går till vår älskade Hulda.

Vi saknar och älskar dig så. Du finns i våra hjärtan.
/Katthemmet Kompis

Älskade Hulda. Du är saknad.

Publicerat i: Kärlek | 2013-06-10 kl. 12:16:04
(¯`°•. 2 K o m m e n t a r e r .•°´¯)

Äkta kärlek

Visst är det kärlek vi ser på bilden. Emmas hjärta smälte när Svea, som är ny på Kompis, började slicka henne på halsen. Det är svårt att inte bli förälskad i vackra och mysiga Svea. Kanske kan Svea bli sambo med Emmas katt Puma? ;-)

Svea myser med Emma. Och Emma ler.

Tur vi har vår paparazzifotograf Lotta som lyckas fånga så här fina stunder på bild.

Publicerat i: Kärlek | 2012-01-20 kl. 15:40:25
(¯`°•. 3 K o m m e n t a r e r .•°´¯)

Robinson stannar på Katthemmet Kompis

Underbara Robinson.

Robinson är en riktig överlevare. Han kommer att stanna permanent på Katthemmet Kompis eftersom han har gått igenom ganska mycket i sitt liv. På grund av att han haft det tufft tror vi inte det är bra om han ska flytta och byta miljö ännu en gång.

Robinson kom till oss den 21 juli 2007. Ni kan läsa inlägget HÄR. Vill du läsa mer om Robinson? Klicka HÄR.

Foto: Lotta

Publicerat i: Kärlek | 2011-11-30 kl. 19:55:44
(¯`°•. 6 K o m m e n t a r e r .•°´¯)

Till minne av Kompis

Vår vän Wikki har gjort denna bild på vår älskade Kompis som tyvärr lämnade oss för några år sen. Vi saknar honom oerhört mycket men han finns i våra hjärtan - som en ängel.
Tack Wikki! Bilden är gjord genom Catoonizer.

Utdrag ur bloggen den 9 december 2007:
Kompis kom som hittekatt till Maritha och Sonny för elva år sedan. Från allra första dagen var han en riktig vän, en riktig kompis. Och han var älskad av alla i familjen. Han måste ha levt ett tufft liv, vår älskade Kompis. När han dök upp vid deras lägenhet i Nybro en dag för elva år sedan, var han mager och i dåligt skick. Och han skrek på hjälp.

Från allra första stund växte en kärlek till honom. Och den var stark. Och den skulle vara för evigt. Det var vad Maritha sa till honom den dagen. Och han trodde på henne. Maritha höll sitt ord.
Kompis var en kelig, charmig och vänlig katt, som aldrig skulle göra någon annan illa. Det var därför vi valde att döpa katthemmet efter honom.

Publicerat i: Kärlek | 2011-03-09 kl. 15:28:42
(¯`°•. 2 K o m m e n t a r e r .•°´¯)