Du finns i våra hjärtan, älskade Blixten

På fredag är det sex veckor sedan vår älskade Blixten fick somna in lugnt och stilla här hemma. När jag skriver det här har det gått 39 dagar. 39 dagar av sorg, saknad och tårar.
 
Jag har inte skrivit om något om Blixtens bortgång förrän nu. Just för att det har gjort så ont.
 
Blixten kom till Katthemmet Kompis i november 2004. Då var han fyra månader. Samma månad skaffade jag min första egna katt, Ängla. Jag ville ha en kompis till Ängla och surfade in på Kattkommando Syd. På den tiden tillhörde vi KKS. Där hittade jag Blixten. Och blev förälskad direkt. Han hade de finaste och snällaste ögon jag någonsin sett. Tyvärr kunde jag inte hämta Blixten samma månad eftersom han var förkyld. Istället fick jag vänta till januari. Blixten var en blyg och försiktig kille som tidigare hade levt som hemlös. När han försökte äta jagade de andra katterna på gården bort honom. Ägarna på gården kontaktade därför Maritha och frågade om Kompis kunde ta emot honom.
 
De första dagarna låg han under min säng. Ängla ville leka, men Blixten var inte alls på samma humör. Men så en dag hoppade han upp i sängen och sedan den dagen var han aldrig mer rädd för oss. Däremot var han alltid försiktig med nya och högljudda människor. De första 6,5 åren var Blixten innekatt eftersom jag ansåg att där vi då bodde inte var en bra utemiljö för katter.
 
Hösten 2010 flyttade vi ut på landet, en perfekt miljö för min älskade pojkar. Våren 2011 började Blixten så smått gå ut och kom att älska livet som utekatt. Han hann inte mer än att äta klart förrän han skulle ut igen.
 
Blixten var alltid en snäll och försiktig katt som bara tydde sig till de som han litade på och som han visste tyckte om honom. Han älskade att jaga möss och att ligga på en kudde i soffan.
 
Den 12 november 2014 märkte vi att Blixten inte ville äta sin blötmat. Morgonen visade inga förbätttringar. När jag möttes hans blick när han satt i sängen den förmiddagen förstod jag att något var fel. Riktigt fel. Jag kontaktade vår veterinär Katarina på Blekinge Smådjursklinik och fick en tid en timme senare. Det visade sig att Blixten var uttorkad. Katarina tog prover som visade på dåliga njurvärden. Hon kontaktade Läckeby djursjukhus för en akuttid. Vi satte oss i bilen och körde tio mil som just då kändes som en evighet. Blixten blev inlagd under natten. På kvällen meddelade de att en av hans njurar var förstorad och att han hade en urinsten i urinleden. En operation som enbart Strömsholms djursjukhus kunde utföra. Dagen efter satte vi oss i bilen och körde nästan 50 mil, enkel resa.
 
Bara Blixten blev opererad så skulle han bli bra, trodde jag. Så blev det inte. Dagen efter ringde de och meddelade att de inte kunde utföra operationen eftersom det inte var urinstenen som var problemet utan den förstorade njuren. Detta var på lördagen och på måndagen skulle de ta cellprov och eventellt ett biopsiprov. När måndagen kom kunde de inte få tillräckligt med celler för att kunna utläsa något, så ett biopsiprov togs. Provsvaret skulle komma som tidigast på fredagen. De ansåg att Blixten skulle få komma hem om vi kunde vätska upp honom samt ge honom mediciner tre gånger om dagen. På onsdagen åkte vi från Karlskrona upp till Strömsholm för att hämta hem vår prins. Vilken lycka att få se honom, men samtidigt fanns klumpen i magen där.
 
Under de få dagar som han var hemma funderade vi återigen hur vi skulle göra beroende på vilket besked vi skulle få. Skulle han fortsätta att vätskas upp resten av livet och äta mediciner flera gånger om dagen? Mediciner som han avskydde att få. Och skulle han klara sig med så dåliga njurar? Skulle han kunna fortsätta att vara utekatt?
 
På freden fick vi veta att Blixten hade en inflammation i njuren och som var kraftigt förstorad. Veterinären rekommenderade oss att låta honom somna in. Ett beslut som vi till 90 % hade fattat redan kvällen innan.
Den kvällen, fredagen den 21 november, kom en veterinär hem till oss och lät Blixten få somna in i lugn och ro på sin favoritplats i soffan. Det blev ett fint avsked med tända ljus, massor med pussar och klappar. Vi begravde Blixten på hans favoritplats som var i fårhagen.
 
Det är otroligt hur livet kan förändras på så kort tid. Vi har egentligen ingen aning hur morgondagen ser ut. I åtta dagar pendlade vi mellan hopp och förtvivlan. En känsla som är svår att beskriva. En känsla som gjorde så ont och som höll på att riva sönder oss. Känslan efter att vi tagit farväl av Blixten bestod av både sorg, saknad och lättnad. Nu behövde han inte längre ha ont. Han behövde inte heller få mediciner flera gånger om dagen eller utsättas för provtagningar något mer. Sorgen och saknaden är enorm och kommer att alltid att finnas där. För att inte tala om smärtan.
 
Våra katter betyder verkligen allt för oss och vi skulle göra allt i vår makt för att de ska/skulle må bra. Vi gjorde verkligen allt innan vi beslutade att Blixten skulle få somna in.
 
39 dagar har nu gått. Vi gråter fortfarande och saknaden är fortfarande enorm. Vi besöker hans grav varje dag förutom de dagar då vi har varit bortresta. Kärleken till Blixten kommer alltid att vara stark och han finns föralltid i våra hjärtan.
 
Tack vare Blixten har jag lärt lärt känna Katthemmet Kompis, startat denna blogg och många katter har räddats. Allt tack vare att jag fick syn på Blixten på KKS:s sida den där dagen dagen för tio år sedan.
 
Till Blixten: Vi älskar och saknar dig så oerhört mycket. Du tog en del av oss med dig när du lämnade oss. Du finns i våra hjärtan, vår älskade pojke. Tack för all glädje, värme och kärlek.
 
/Ängla, mamma och pappa
 
 
 

Sista bilden på Ängla och Blixten tillsammans. Togs exakt fem timmar innan Blixten somnade in.
 


 




 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Petronella har gått ur tiden



I går blev en sorgens dag på Katthemmet KompisPetronella blev en änglakatt när hon fick sluta sina dagar efter en tids sjukdom.

Petronella hade sedan en tid haft ganska dålig aptit och trots alla läckerbitar hon erbjöds slutade hon att äta helt vilket gjorde att hon fick somna in.

 

Den här kattmadamen var väldigt speciell av sig, tyckte om uppmärksamhet och gillade att klias under hakan. Petronella kom till katthemmet för åtta år sedan då vi omhändertog henne och sju andra katter från Alsjöholm. Två gånger har vi försökt att omplacera henne i nya hem men Petronella trivdes aldrig riktigt och därför fick hon stanna permanent som Maritha och Sonnys egna huskatt.

 

Petronella vi saknar dig och du kommer för alltid att finnas kvar i våra hjärtan.

Vi älskar dig.

 

/Dina vänner, matte och husse på Katthemmet Kompis

 

Text: Carola/Katthemmet Kompis

 

Vi saknar dig Petronella men du kommer för alltid att finnas kvar i våra hjärtan.

 

 


Till minne av Molly

För 3,5 år sen flyttade Lilo och Flossa till Anna-Karin. Då och då brukade Anna-Karin mejla bilder på Molly och Vilma som de kom att heta i sitt nya hem. Häromdagen fick vi däremot ett tråkigt besked. Älskade Molly (Lilo) finns inte mer. Här berättar Anna-Karin om tiden med Molly och det sorgliga slutet.

Hej kompisar!
Det är med stor sorg i hjärtat som jag berättar att Molly inte längre finns hos oss. Hon började visa tecken på magsmärtor i början av veckan och fick genast åka till veterinären som upptäckte att hon hade väldigt mycket urinsten och nästan helt förstörda njurar då det var ett par stora stenar som hade blockerat urinröret och vätskefyllt njurarna. Veterinärerna tog väl hand om henne och hon blev inlagd för operation hos en kirurgisk expert, dessvärre upptäckte de ännu fler stenar under operationen som inte hade synts på röntgen eller ultraljud och som de inte kunde plocka bort. Det gick inte att rädda henne, och hon fick somna in.

Molly var väldigt skygg i början, och det tog tid innan hon vågade komma fram till mina vänner när de hälsade på. Men på de senaste åren blev hon verkligen trygg med alla människor och var alltid framme för att hälsa på både gamla och nya vänner när de kom in genom ytterdörren. På den allra sista tiden blev hon till och med knäkatt och satt det någon i soffan trivdes hon när hon fick komma upp och lägga sig över bröstet på dem och kura ihop sig till en liten spinnande boll där. Hon älskade också att komma och lägga sig intill mig på huvudkudden vid läggdags och sova med mig hela natten lång. Hon var väldigt social och pratade mycket med alla och om jag någon gång var ledsen så kom hon alltid och buffade sitt huvud mot min kind och la sig nära för att trösta.

Molly Mys, jag och Vilma hoppas att du har det bra där du är nu, älskade lilla vän. Vi saknar dig nåt otroligt!
Sov gott.

Matte Anna-Karin och Vilma

En hälsning från vännerna på Katthemmet Kompis:

Vila i frid, underbara Lilo (Molly). Du finns i våra hjärtan. Vi älskar dig.

/Katthemmet Kompis


Vi sörjer Yvonne Drougge


Maritha har i dagarna varit på begravning och tog ett sista farväl av en mycket kär vän, Yvonne Drougge. Yvonne gick bort nyligen sedan en tids sjukdoom och har stöttat Katthemmet Kompis mycket under årens lopp. Tidigare var hon domare i Smålandskatten och hon var också uppfödare av Perserkatter. Det var Yvonne som såg till att Maritha fick vara med och sälja sina kattprylar, bakverk m.m. på kattutställningar, hon har också samlat in en del pengar och kattmat till katthemmet.

Vila nu i frid och vi är säkra på att både dina vänner och katterna ser till att du kommer till himlen.

Text: Carola, webmaster/Katthemmet Kompis


Lilltjejen har fått somna in

Lilltjejen, den lilla röda flickan som föddes igår natt, har i dag fått somna in. Tyvärr visade det sig att hon hade brock i halsen. Det innebar att hon inte kunde tillgodogöra sig maten. Nu vilar hon lugnt och fridfullt i Nangijala. Fina lilla tjejen!


Caprise har somnat in

Idag fick Maritha och Sonnys katt, Caprise, somna in hos veterinären Satu på Öland. Caprise hade atros i lederna och har haft svårt att gå den senaste tiden. Hon har överlevt både rävbett och en tumör, men denna gång orkade hon inte kämpa vidare.

Nu sover hon gott i Nangilima och när hon vaknar upp nästa morgon kan hon gå igen.

Det har bara gått några timmar sen hon lämnade oss, men vi saknar henne redan. Farväl älskade och underbara Caprise. Vila i frid.
Våra hjärtan klappar för dig.

Kärlek
Matte och husse


Märta har somnat in

Minns ni Märta som blev sviken av sin familj? Det var för ett år sen. Märta fick stanna kvar hos.
Idag har hon somnat in. Hon fick en tumör som spred sig till resten av kroppen. Lilla fina och goa Märta. Vi minns dig med kärlek, värme och glädje. Nu spinner du vidare i Nangilima. Du kommer inte bli sviken något mer. Du kommer bara att vara omfamnad med kärlek.

Och du, Märta. Glöm inte att hälsa Kompis och Älva från oss.

Vi saknar dig, Märta!

Sov gott, prinsessan. Du finns i våra hjärtan.



Vi älskar dig, Märta.



Farväl Evita

Mamma Grevinnan med sina ungar
Evita är den tredje katten från vänster.

Livet är inte alltid lätt. Ibland är det både tufft orättvist. Idag fick fina Evita somna in eftersom hon har varit sjuk. Hon är uppväxt hos en person som samlade på sig alldeles för många katter...
Nu springer Evita runt i Nangijala och busar med vår vän Kompis. Och hon är frisk. Och hon kommer aldrig mer att bli sjuk.

Farväl Joline

Vi har något tråkigt att berätta. Lilla söta Joline har somnat in. Hennes lilla kropp klarade inte sjukdomen, som tvingade oss att ta bort henne. I söndags fick hon somna in. Joline och Isadora (Jolines mamma) skulle flytta till samma familj. Men igår fick Isadora flytta själv. Sorgen är stor och vi är jätteledsna. Men nu har Joline det bra, där borta, eller där uppe, I Nangijala. Kompis tar väl hand om henne.


Joline.


Isadora och Joline.


Face har blivit en ängel

Matte Hannah berättar om sin stora kärlek, Face:
"Det var i början av augusti 2004 som jag för första gången träffade Face. Egentligen hade jag åkt ut till katthemmet för att hälsa på Thilda som bodde där då och som jag blivit förtjust i på hemsidan. Väl ute hos Maritha och Sonny lurade Maritha skickligt in mig i "lillstugan" och där satt hon. Lilla, charmiga Face som sedan under en timmes tid gjorde sitt bästa för att tugga i sig mina skosnören, min kamera och varför inte mina fingrar. Jag var såld och i september flyttade Face hem till mig och kattkompisen Frodo.

Åren har gått, familjen har utökats med fler katter. Periodvis har vi haft stödhemskatter och även marsvin, kaniner och råttor har delat hem med Face och de andra katterna.

Face har alltid tagit allting med ro. "Jaha ja, nu kom en ny kompis", har hon sett ut att tänka. Enda gångerna hon riktigt protesterat är då matte fått för sig att hon ska ha sele och koppel på sig för att gå ut. "UT, jag är innekatt", säger Face.

Favoritsysselsättningen här hemma har varit att öppna varenda skåpsdörr i lägenheten. Inte för att gå in utan bara för öppnandets skull. Att gosa har Face alltid älskat och hon är den enda katt jag vet där ingen veterinär kunnat lyssna på hjärtat för Face spinner bara man ser på henne.

För några veckor sedan började Face kräkas oerhört mycket. Veterinären kontaktades och då hon sedan magrade hastigt och magen svullnade blev hon inlagd på djursjukhuset. Njurvärdena var kraftigt försämrade men inget konstigt kunde ses på röntgen eller andra undersökningar.
Efter en knapp vecka var Face lite piggare och personalen hoppades att
hon skulle komma igång att äta om hon kom hem.
Lördag kväll den 15 mars hämtade vi hem Face men redan på måndag morgon
insåg vi att det här inte skulle gå. Face var apatisk och kräktes till och med upp det lilla vatten vi fick i
henne.

Akut in till djursjukhuset igen och med vetskapen om att de senare under dagen skulle öppna upp magen på Face åkte jag gråtande hem. I princip hade vi där och då redan sagt hej då till vår Prinsessa.

17.10 på kvällen, just som vi sitter i soffan och pratar med dottern om att det är ett gott tecken att de ännu inte ringt från djursjukhuset, då ringer telefonen. Face ligger nersövd och till nästan hundra procents säkerhet kan veterinären säga att det är den torra varianten av sjukdomen FIP hon har. Alla organ samt tarmarna är förstörda.

Vi valde att inte väcka vår älskling från narkosen utan klockan 17.20
den 17 mars 2008 somnade jordens vackraste Face in, knappt fyra år gammal.

Tack Maritha och Sonny för att vi fick köpa Face av er. Tack för allt stöd och hjälp vi haft under åren. Face har det bra nu men för oss som blev kvar är saknaden och förtvivlan gränslös."

image433   image434

image435

Älva har blivit en ängel

Idag har vår älskade Älva lämnat oss. Vi vet inte hur gammal hon blev, men enligt veterinären var hon över tolv år. Och hon var sjuk. Älva hade cancer. Trots det klarade hon av att föda två små kattungar som fick namnen Hope och Faith.
Här kan ni läsa tidigare blogginlägg om Älva:

Så här skrev jag om Älva när hon precis hade kommit till katthemmet.

Läs vad veterinären sa om hennes första veterinärbesök.

När vi upptäckte att Älva hade fött två kattungar.

Vem kunde lämna Älva åt sitt öde? Hur kan man vara så känslokall?
Jag skrev i ett tidigare blogginlägg att älvor inte kan dö. Och jag tror fortfarande att det är sant. För Älva är inte död. Hon lever vidare som en vacker ängel i katthimlen. Och hon är friskare och lyckligare än någonsin.

Ikväll ska hon berätta för sina ungar, Hope och Faith, att hon har blivit en ängel.

Tack vare Maritha fick Älva leva sina sista sex månder som en lycklig och älskad katt. Och hon lever vidare genom Hope och Faith.

Vi ses i Nangijala, Älva. Glöm inte att hälsa Kompis från oss. Vi älskar dig. /Maritha, Sonny, Jenny och alla dina kattvänner på Katthemmet Kompis.

image376
Älva är nu en vacker ängel i katthimlen.

image377
Första gången jag såg Älva visste jag att det namnet passade henne utmärkt. För visst är det väl så, att älvor inte kan dö?

image378
Älvas unge, Faith.

image379
Hope.


Vi ses i Nangijala, Kompis.

image291
Kompis
kom som hittekatt till Maritha och Sonny för elva år sedan. Från allra första dagen var han en riktig vän, en riktig kompis. Och han var älskad av alla i familjen. Han måste ha levt ett tufft liv, vår älskade Kompis. När han dök upp vid deras lägenhet i Nybro en dag för elva år sedan, var han mager och i dåligt skick. Och han skrek på hjälp.
Från allra första stund växte en kärlek till honom. Och den var stark. Och den skulle vara för evigt. Det var vad Maritha sa till honom den dagen. Och han trodde på henne. Maritha höll sitt ord.
Kompis var en kelig, charmig och vänlig katt, som aldrig skulle göra någon annan illa. Det var därför vi valde att döpa katthemmet efter honom.

För två år sedan blev Kompis njursjuk. Han har ätit specialfoder för att kunna leva ett så bra liv som möjligt, men häromdagen tog orken slut. Kompis ville inte mer. Han hade bestämt sig. Han skulle lämna vår jord för Nangijala. 
Maritha tog beslutet att låta honom somna in i hennes armar. Veterinären var snäll och kom till oss eftersom Kompis inte tyckte om att åka bil. Och i fredags tog han sitt sista andetag. Han fällde ut sina svartvita kattvingar och flög till Nangijala. Kompis hade drömt om Nangijala på nätterna, sett framför sig hur vackert och underbart det var där. Hur friska alla männsiskor och djur var. Och för att inte tala om maten, som alla älskade. Och som Kompis kunde äta utan att må illa. Ja, det var så han drömde om Nangijala, nätterna innan han skulle lämna oss.
Och det är så han lever idag. Han är frisk och stark och han lever som en prins.

Vi är mycket ledsna och saknaden är oändlig. Vi kan inte förstå att vår älskade Kompis är borta. Att han inte vaknar upp på vår jord något mer. Men trots alla tårar vet vi att genom Katthemmet Kompis kommer han alltid att leva vidare. För det sägs ju att själar aldrig dör.

Mamma och pappa älskar dig Kompis! Här och nu. Och för alltid.
Vi ses i Nangijala!
/Katterna på Katthemmet Kompis



 


RSS 2.0