På fredag är det sex veckor sedan vår älskade Blixten fick somna in lugnt och stilla här hemma. När jag skriver det här har det gått 39 dagar. 39 dagar av sorg, saknad och tårar.

 

Jag har inte skrivit om något om Blixtens bortgång förrän nu. Just för att det har gjort så ont.

 

Blixten kom till Katthemmet Kompis i november 2004. Då var han fyra månader. Samma månad skaffade jag min första egna katt, Ängla. Jag ville ha en kompis till Ängla och surfade in på Kattkommando Syd. På den tiden tillhörde vi KKS. Där hittade jag Blixten. Och blev förälskad direkt. Han hade de finaste och snällaste ögon jag någonsin sett. Tyvärr kunde jag inte hämta Blixten samma månad eftersom han var förkyld. Istället fick jag vänta till januari. Blixten var en blyg och försiktig kille som tidigare hade levt som hemlös. När han försökte äta jagade de andra katterna på gården bort honom. Ägarna på gården kontaktade därför Maritha och frågade om Kompis kunde ta emot honom.

 

De första dagarna låg han under min säng. Ängla ville leka, men Blixten var inte alls på samma humör. Men så en dag hoppade han upp i sängen och sedan den dagen var han aldrig mer rädd för oss. Däremot var han alltid försiktig med nya och högljudda människor. De första 6,5 åren var Blixten innekatt eftersom jag ansåg att där vi då bodde inte var en bra utemiljö för katter.

 

Hösten 2010 flyttade vi ut på landet, en perfekt miljö för min älskade pojkar. Våren 2011 började Blixten så smått gå ut och kom att älska livet som utekatt. Han hann inte mer än att äta klart förrän han skulle ut igen.

 

Blixten var alltid en snäll och försiktig katt som bara tydde sig till de som han litade på och som han visste tyckte om honom. Han älskade att jaga möss och att ligga på en kudde i soffan.

 

Den 12 november 2014 märkte vi att Blixten inte ville äta sin blötmat. Morgonen visade inga förbätttringar. När jag möttes hans blick när han satt i sängen den förmiddagen förstod jag att något var fel. Riktigt fel. Jag kontaktade vår veterinär Katarina på Blekinge Smådjursklinik och fick en tid en timme senare. Det visade sig att Blixten var uttorkad. Katarina tog prover som visade på dåliga njurvärden. Hon kontaktade Läckeby djursjukhus för en akuttid. Vi satte oss i bilen och körde tio mil som just då kändes som en evighet. Blixten blev inlagd under natten. På kvällen meddelade de att en av hans njurar var förstorad och att han hade en urinsten i urinleden. En operation som enbart Strömsholms djursjukhus kunde utföra. Dagen efter satte vi oss i bilen och körde nästan 50 mil, enkel resa.

 

Bara Blixten blev opererad så skulle han bli bra, trodde jag. Så blev det inte. Dagen efter ringde de och meddelade att de inte kunde utföra operationen eftersom det inte var urinstenen som var problemet utan den förstorade njuren. Detta var på lördagen och på måndagen skulle de ta cellprov och eventellt ett biopsiprov. När måndagen kom kunde de inte få tillräckligt med celler för att kunna utläsa något, så ett biopsiprov togs. Provsvaret skulle komma som tidigast på fredagen. De ansåg att Blixten skulle få komma hem om vi kunde vätska upp honom samt ge honom mediciner tre gånger om dagen. På onsdagen åkte vi från Karlskrona upp till Strömsholm för att hämta hem vår prins. Vilken lycka att få se honom, men samtidigt fanns klumpen i magen där.

 

Under de få dagar som han var hemma funderade vi återigen hur vi skulle göra beroende på vilket besked vi skulle få. Skulle han fortsätta att vätskas upp resten av livet och äta mediciner flera gånger om dagen? Mediciner som han avskydde att få. Och skulle han klara sig med så dåliga njurar? Skulle han kunna fortsätta att vara utekatt?

 

På freden fick vi veta att Blixten hade en inflammation i njuren och som var kraftigt förstorad. Veterinären rekommenderade oss att låta honom somna in. Ett beslut som vi till 90 % hade fattat redan kvällen innan.
Den kvällen, fredagen den 21 november, kom en veterinär hem till oss och lät Blixten få somna in i lugn och ro på sin favoritplats i soffan. Det blev ett fint avsked med tända ljus, massor med pussar och klappar. Vi begravde Blixten på hans favoritplats som var i fårhagen.

 

Det är otroligt hur livet kan förändras på så kort tid. Vi har egentligen ingen aning hur morgondagen ser ut. I åtta dagar pendlade vi mellan hopp och förtvivlan. En känsla som är svår att beskriva. En känsla som gjorde så ont och som höll på att riva sönder oss. Känslan efter att vi tagit farväl av Blixten bestod av både sorg, saknad och lättnad. Nu behövde han inte längre ha ont. Han behövde inte heller få mediciner flera gånger om dagen eller utsättas för provtagningar något mer. Sorgen och saknaden är enorm och kommer att alltid att finnas där. För att inte tala om smärtan.

 

Våra katter betyder verkligen allt för oss och vi skulle göra allt i vår makt för att de ska/skulle må bra. Vi gjorde verkligen allt innan vi beslutade att Blixten skulle få somna in.

 

39 dagar har nu gått. Vi gråter fortfarande och saknaden är fortfarande enorm. Vi besöker hans grav varje dag förutom de dagar då vi har varit bortresta. Kärleken till Blixten kommer alltid att vara stark och han finns föralltid i våra hjärtan.

 

Tack vare Blixten har jag lärt lärt känna Katthemmet Kompis, startat denna blogg och många katter har räddats. Allt tack vare att jag fick syn på Blixten på KKS:s sida den där dagen dagen för tio år sedan.

 

Till Blixten: Vi älskar och saknar dig så oerhört mycket. Du tog en del av oss med dig när du lämnade oss. Du finns i våra hjärtan, vår älskade pojke. Tack för all glädje, värme och kärlek.