När Maritha och Sonny skulle köra och hämta Marithas bil på verkstan, någonstans mellan Emmaboda och Svalehult, fick de se en kalv, som enligt Marithas beskrivning, såg "halvdöd" ut. Ja, ungefär så. Självklart stannade de för att titta till den. Kalvens mamma betade och verkade inte alls vara intresserad. Maritha kände hur paniken spred sig i hela kroppen. Vad skulle de göra? Den stackars kalven låg ju faktiskt bara där. Sonny kliade sig bakom örat. Skulle de våga gå in i hagen?
Maritha kom på den lysande idén att ringa till Kersti, som veterinär, och specialist på sådana kor.

"Vad ska vi göra? utbrister Maritha".

Gå för Guds skull inte in till dem! De kan stånga ihjäl er! Hälsa Sonny det."

Maritha och Sonny stannade kvar, utanför hagen, i en timme. Kalven verkade inte ha återhämtat sig. När Sonny skulle göra ett försök att gå runt i stugorna och leta rätt på ägaren gick mamma ko går fram till sin kalv och slickade den på pannan, och kalven reste sig upp, piggare och lyckligare än någonsin.

Och där, på andra sidan staketet, stod Maritha och Sonny och tittade på varandra som två frågetecken. Den "halvdöda" kalven levde. Kunde det vara möjligt?  

Kanske var det så, Maritha och Sonny, att den bara sov? Precis som alla "bebisar" gör ibland. Men det är ju skönt att ni var uppmärksamma. Det är väl sådana människor som kallas djurvänner?

Marithas beskrivning av vad de såg i hagen:

"Det var en ko med päls. En lång päls och med jättehorn. Ja, det var en sådan ko vi såg. Sådana som bor ute året om."
Maritha, jag antar att det var en sån här ko med päls och horn som ni såg.