Sture kom först till ett stödhem i slutet på juli 2006. Stures ägare skulle flytta till ett äldreboende och kunde inte ta honom med sig.

Vi lyckades hitta ett nytt hem till Sture men tyvärr saknade han sina kompisar så mycket och fick därför flytta tillbaka till stödhemmet där han nu bor igen. Nästa gång Sture ska flytta kommer han att behöva ett hem där han får sällskap av andra katter. Sture vill helst komma till ett hem där han får möjlighet till utevistelse i det fria. Han är lite van vid sele.

Sture är grå och vit och han är en stilig och charmig katt kille som vill kela och gosa när han själv får lust och när det finns godsaker i närheten.

Han är en självständig, mycket snäll och tålmodig katt. När syskonen Agnes, Alice och Figaro (Figaro har fått eget hem) kom till stödhemmet så tog han sig an dem direkt. Han blev som en ny mamma för dem.
Katthemmet Kompis

    
Sture

Här är en bild på chefen. Ja, det är i alla fall så Sonny kallar Maritha. Många av er känner redan Maritha. Men för er som aldrig har sett chefen....så här ser hon ut!
Klädd för ett riktigt arbetspass! (Pöh, vad ska vi kalla Sonny?)



Maritha "chefen" Fernström.

"Hon föddes på katthemmet kompis, fick bo som stödis hemma hos vår vän och sambons kollega: Ingrid.  Där bodde hon i två år innan Ingrid passade på att fråga just min sambo om huruvida vi ville ha en kattflicka.  Jag blev oerhört förvånad, sprang iväg och lät mig bli allergitestad (det säkra före det osäkra, tack) Och blev överlycklig när resultatet sa att allt var frid och fröjd. (jag har fortfarande lust att rama in resultatet och sätta upp det på väggen.)

 Ingrid kom och Nina tyckte att det var väldigt märkligt med den totala tystnaden och brist på kattlukt i lägenheten (Ingrid hade vid tillfället.. fem katter boende hos sig.. har jag för mig.. om inte fler.)

Det gick någon hjärtskärande timma av en Nina som tassande omkring och jamade efter sina kattkompisar, men lite senare, när lägenheten hade blivit utforskad så beslöt sig nina för att claima soffan och vardagsrumsfönstret.

Nuförtiden har hon lagt totalt beslag på sambons numer mycket håriga laptopväska, en alldeles förliten skokartong, men hon trivs i den, mellanplanet på klösträdet
Nåde nitro om han vågar sätta tassarna där!! Och den mycket stora rektangulära korgen, som även innehåller en kitschig och kul kudde som min härliga svärmor införskaffade åt mig under ett USA besök. 

 Nina är mycket tydlig med vad hon vill... och vad hon inte vill.  Hon blir besvärad om någonting ligger på golvet där det inte ska ligga, då krafsar hon på föremålet tills jag eller husse flyttar det till sin rätta plats.  Hon har sina favoritleksaker; en mus, och två vippor.

Dessa bär hon omkring på.
Om hon jamar när hon bär på dem så innebär det att hon har tråkigt och hon vill leka
Om hon inte jamar så vill hon mest ha dem under uppsikt tills vidare, och då lägger hon dem resolut i korgen, eller på den gula puffen, eller i skokartongen, eller på sängen, eller varför inte på husses fd laptop-väska, för att sedan lägga sig själv på den.  <3

 Hon känner av sinnesstämningar och tröstar en genast med gos och kel om man är ledsen.
Blir jag och sambon disharmoniska mot varann så blir hon djupt besvärad, och jamar envetet och utdraget tills vi har skärpt oss.

Detta drottninglika då? Detta som gör henne till en fin dam? Detta obeskrivliga som gör att hon faktiskt, på något konstigt vis "Känns" äldre än vad jag är... jag kan inte helt sätta fingret på det... Kanske är det för att hon alltid har varit så väluppfostrad, kanske är det för att hon spretar med lilltån när hon ligger ner? Kanske är det för att hon inte är ett dugg bufflig eller klängig när hon gosar med en, utan att hon är kärleksfull och hjärtlig med en stor dos integritetskänsla och respekt.

Kanske är det för att hon är vacker med sina stora uttrycksfulla ögon, sina vita tassar med svarta dynor och sin intelligenta blick.

Den "Fina damen" försvinner dock på stört så fort hon får syn på, exempelvis en insekt, då tar jaktinstinkterna över och hon blir transformerad till en galen tiger."