Det var inte speciellt länge sedan som Dilba flyttade från katthemmet. Hon heter inte längre Dilba utan Semla. Så här berättar hennes matte Monica.

Efter att förälskat oss i Dilba, som numera heter Semla, vid första ögonkastet har denna förälskelse blivit äkta kärlek. Hon är redan en fullvärdig familjemedlem i vårt hem, och det känns som om vi har känt henne betydligt längre än de 5 dagar hon har förgyllt våra liv.
Till en början var hon och vår "gamla" katt Bubben lite avvaktande mot varandra. De gick runt här i lägenheten och spanade på varandra på behörigt avstånd. Numera jagar de varandra runt, runt i lägenheten :)
Vi har märkt att Semla är ett riktigt matvrak! Hon äter sin egen mat, kollar i Bubbens matskål om det finns nåt gott där och hon sitter alltid nära oss när vi äter om det skulle vara så att en godbit skulle kunna undvaras :) och så fort vi går ut i köket kommer hon efter för att kolla om det vankas mat.
Semla har även provat på livet utanför lägenheten genom att sitta med oss på uteplatsen och sola. Det var spännande så länge hon satt i knät på matte eller husse, men när selen kom på var det inte kul längre, så det är något hon får vänja sig sakta vid.
Igår var hon hos veterinären och fick sin andra spruta och hon var så duktig så!
Semla sover alltid i vår säng på natten och tycker om att gosa och kela. Hon verkar trivas i sitt nya hem och vi är så tacksamma över att ha fått lära känna henne och ser fram mot många år tillsammans!
Vi hörs snart igen!
Hälsningar från oss i Växjö,
Monica, Johan, Bubben och Semla.


Semla trivs alldeles utmärkt i sitt nya hem.

Idag fick jag ett trevligt mail från Nasses ägare. Nasse bodde aldrig på katthemmet, utan i ett av våra stödhem. Men tillhörde såklart katthemmet. Hans matte Iréne berättar:

"Vi hämtade Nasse 10 april. Han har funnit sig väl tillrätta. Han smet ut genom dörren första veckan och var borta 3 dagar men kom tillbaka som om inget hänt. Var sen inne ytterligare någon vecka innan han lärde sig gå i kattluckan. Är nu ute och går egna turer. Tar hem ca 2-3 möss per dag. Tyvärr tar han in dom men vi är vana sen tidigare. Leker i trädgården med nya kompisen Misse 18 år. Har blivit mer van vid oss i familjen och ligger nu gärna i knäet och kelar. Gillar att bli kammad. Har tagit dotterns rum i besittning som sitt men hon delar gärna med sig. Han har verkligen vunnit allas hjärta och vi gillar honom skarpt."


Nasse tycker om att lukta på blommor...

"Hej allihopa!
Vi ville bara tala om att vi blivit riktiga "jägare"....på 3 dagar har vi fångat 3 näbbmöss och 1 fågel och lagt på våran altan,vi är sååå stolta över oss själva.....matte är dock inte lika stolt....haha.
Ha de gott.
Katt kramar Tyco & Taco"

Vi har fått ännu en hälsning från Missy och Ayla som tidigare bodde på katthemmet. Söta som socker är de båda två.

Saga är en av Maximes ungar. Hon bor i dag i Rödeby norr om Karlskrona. Saga har förälskat sig i Anny, familjens dotter. De är bästa vänner och leker mycket ihop. Dessutom är Saga en riktig kelgris.


Kattkompisen Gösta och lilla Saga.


Söta Saga.





Anny och Saga är bästa vänner.




Saga är så lik sin mamma Maxime.

Så här berättar Grace och Kellys matte, Karin, hur de har det idag.

Så här gick det för Einstein och Mozart. Matte Helena berättar:

"Första gången jag träffade Einstein var på Kattens Dag i Nybro 2006. För mig var det kärlek från första stund. Det var ju inte tänkt att vi skulle ha fler katter, jag hade ju redan Snuttan och Junior hemma. Men kärleken har ingen lag. Några dagar senare åkte jag till Maritha och hämtade hem Einstein. Väl hemma var Einstein ganska så skygg. Han gömde sig gärna under soffan och höll koll på dom andra katterna. Det tog ganska lång tid innan Einstein fann sig till rätta men sen har det bara flytit på.
 
Mozart fick jag se när jag skulle hämta hem Einstein. Han var en liten svart dunboll, då ca 5 veckor gammal, som tultade runt på golvet tillsammans med sina övriga syskon. Valet av katt i denna kull var inte enkel. Jag har alltid velat ha en röd katt men till slut var det Mozart som stal mitt hjärta. Jag hälsade på Mozart många ggr innan jag äntligen fick ta med han hem. Denna svarta lilla katt bara travade in och satte alla dom andra 3 katterna på pottkanten. Jag har aldrig sett en katt med mer självförtroende än han.
 
I dag finns tyvärr inte Snuttan och Junior kvar i livet men det har samtidigt förändrat Einstein en hel del. Så här i efterhand förstår vi att Snuttan och Junior var väldigt dominanta så när dom gick bort började Einstein helt plötsligt att söka upp oss för att gosa. Snacka om att vi blev lyckliga. Han lägger sig i knäet och spinner och han är den första som möter upp när man kommer hem. Han går även runt och pratar med oss för att tala om var han är.
 
Mozart har blivit en  stor och väldigt vacker pojke. Han älskar att bli borstad och att sitta i knäet och dregla. Tycker han att det gått för lång tid mellan gångerna vi kelar med honom ställer han sig på bakbenen precis som om han säger: nähä du, nu är det faktiskt min tur......
 
I november 2007 blev Einstein och Mozart storebröder till en röd Norsk skogkatt. Så mycket bus som det är här hemma nu är alldeles underbart att vara med om. Katterna blir speciellt glada när Andreas (min man) tar fram 'laserpennan' så att katterna kan springa runt och jag den lilla röda pricken. Dom blir fullständigt 'galna'
 
Dom älskar att sitta i sitt katträd och titta ut genom fönstret på allt som rör sig där ute. Vi har även byggt en kattgård som dom kan vistas i som också givetvis är mycket uppskattat.
 
Så ser det ut hos oss och jag är mycket tacksam över att jag fått förtroendet att ta hand om Einstein och Mozart. Dom förgyller verkligen vår tillvaro."


Snyggingen Einstein.


Ses så söt man kan vara om man heter Mozart... :)

Bröderna Tyco och Taco flyttade från Katthemmet Kompis för några veckor. Sedan dess har det varit lugn och ro på bygget. Haha! Deras matte Susanna berättar:

"Vi har då fått den stora äran att få två underbara familjemedlemmar,Tyco och Taco!
Dessa grabbar är verkligen helt fantastiska.
Dom är som två små "minihundar", öppnar ytterdörren springer dom dit för att se vem som kom.
Tyco & Taco älskar att busa, de är ju jätteskoj när barnen leker med dom,dom älskar också att busa med varandra! Dom springer och jagar varandra genom hela huset,flera "brottningsmatcher" blir de varje dag också.....
 Har lite svårt att skriva för tillfället....Taco kom just och vill kela och nu kom Tyco också.
Båda två är riktiga "KELGRISAR", dom älskar att mysa och kela.
På natten kan dom ju bli lite kel sugna me.
I natt väckte Tyco mig,han ville bli klappad en stund och spann som en riktig motor....sen sov han vidare.
Tyco & Taco är kanske inte så värst bra på att ta hänsyn.....bara dom själva får plats i sängen så är de bra....ha ha.
 
Matlagning är ju också något som intresserar grabbarna.....de luktar ju såååå gott, och så blir de ju alltid lite smakbitar... Kött de är mums de!
 
Tyco och Taco är så sociala, dom vill vara med hela tiden, Tyco "pratar" en hel del också, om han inte ser en så "ropar" han efter en! Klättra ÖVERALLT är nånting som båda grabbarna pysslar med, även att hitta på"jäkelskap" är populärt! Tex. att sätta tulpaner på bordet är meningslöst,det är ju så kul att riva och slita i dessa vackra blommor... tills dom är trasiga...
 
Ja, jag förstår varför Maritha ville att bröderna skulle komma till samma hem. Dom tycker verkligen om varandra och har mycket skoj ihop, dom kan till och med sitta i samma låda och kissa samtidigt, de ser så kul ut....haha.
 
Jaha, jag kan ju skriva hur mycket som helst om dessa underbara "kissar", men nu har jag fått ihop en liten sammanfattning om hur dom har det.

 Våra älskade charmtroll vill hälsa till alla kattkompisar på katthemmet, dom hoppas att ställningarna hålls även nu när de flyttat..."


Syskonkärlek.
 

Visst är det kul att leka?


Det är jättegott med fiskpinnar. Matte säger att jag mer än gärna får äta deras mat... :)


Haha, visst är vi söta?

Minns ni Ayla, som bodde tillsammans med sin mamma och syskon, i en livsfarlig miljö?
Ayla bor sedan några månader tillbaka hos Rosita, som också adopterade Missy från Katthemmet Kompis. Här berättar Rosita hur det har gått för Ayla och Missy.

"Ayla var den skygga och den som var mest rädd då hon kom till oss. Missy gick på upptäcksfärd först och kom underfund med både låda och mat. Ayla trivdes bäst under kökssoffan den första veckan och tog inte för sig så värst mycket. Jag (matte) sov ett par nätter på madrass i köket för att de skulle vänja sig. Allteftersom tiden har gått (3 månader) har Ayla visat Missy var skåpet ska stå. Missy låg först i vardagsrumssoffan men sen Ayla har börjat gå upp och lägga sig där håller Missy till på mattan. När granen kom in vid juletid fick katterna en ny rolig leksak, den vältes ett par gånger och smällkaramellerna var roliga. Likaså när granen skulle plockas ut var det roligt, framför allt glittret.

En vana som de gärna tog upp var att få en bit kalkon varje morgon och den som verkligen tigger är Ayla, hon hänger i mattes kläder då matte står vid rätt köksbänk. Ayla pratar gärna under dagen och söker mycket mänsklig kontakt. Det räcker med att klappa henne någon gång så är hon nöjd och kan lägga sig på närmsta matta. Missy har hittat ett fönster i barnrummen som hon ligger i hela dagarna. En dag blev hon instängd i rummet ett par timmar eftersom jag inte såg henne bakom gardinen, det verkade inte som det bekom henne. Hon hade sovit i sängen. Missy har en rolig vana och det är att vifta med höger framtass för att bli klappad, då spinner hon
så gott."

Ikväll kommer ni att få läsa hur det gick för Ayla och Missy som tidigare bodde på Katthemmet Kompis. Deras matte Rosita ger oss en färsk rapport. Missa inte det!

Esthers matte berättar om livet efter Katthemmet Kompis:
Sommaren 2004 bestämde jag och min sambo oss för att "adoptera" en
kattunge genom Kattkommando Syd. Vi tittade på deras hemsida och föll
genast för Esther, som på den tiden kallades för Softie. Hon var ett
pyttelitet, svart knyte med busiga ögon och vi kände direkt att det var
henne vi ville ha. Vi åkte och hälsade på henne bara några dagar senare.
Hon bodde tillsammans med resten av sin kull i ett uthus, där det också
bodde en annan kattmamma med sin kull. Fullt med kattungar, med andra
ord! Men Esther stack ut från mängden redan från början. När vi kom in
började hon pipa och klättra på gallret till "rummet" där hon bodde med
sina syskon. Hon var inte större än ett smörpaket, men hon klättrade
bestämt tills hon nästan befann sig i ögonhöjd med oss. Det var då vi
först förstod att hon var en riktig tuffing! Under besöket blev vi också
förtjusta i en svartvit kattunge ur den andra kullen, Natasha. Vi
diskuterade saken i bilen på väg hem och kom fram till att vi skulle ta
hand om båda två, så att de skulle få sällskap av varandra. Sedan följde
några veckors väntan på att de skulle bli redo att lämna sina mammor och
flytta hem till oss.

Så en dag fick vi reda på att alla kattungarna som bodde i uthuset hade
blivit sjuka, troligen på grund av att de druckit förorenat vatten. De
var i dåligt skick och behövde flyttas akut. Efter lite överläggningar
bestämdes det att Natasha skulle få komma hem till oss på en gång, medan
Esther fick flytta till Katthemmet Kompis tills hon blivit bättre. Det
var en jobbig tid. Natasha var väldigt dålig i magen och det blev många
turer till veterinären. Samtidigt var vi oroliga för hur Esther klarade
sig. När vi äntligen fick besked om att vi kunde åka och hämta henne,
hade det blivit vinter. På glashala vägar och med kartan i högsta hugg
letade vi oss fram till Katthemmet Kompis. Och vilken mysig, varm plats
det visade sig vara! Maritha och jag hade bara talats vid på telefon
innan, så det var väldigt trevligt att få träffa henne och se med egna
ögon vilket fantastiskt arbete hon gör för katterna. När vi pratade så
förstod jag hur nära ögat det faktiskt hade varit för Esther. Hon hade
varit väldigt sjuk när hon kom till Katthemmet Kompis och ett tag såg
det inte ut som om hon skulle klara sig eftersom hon var så svag och
uttorkad. Men tack vare Marithas kärleksfulla omvårdnad så hade hon mot
alla odds blivit mycket bättre. När vi fick se henne så satt hon
uppkrupen på Marithas axel som en liten papegoja och kikade nyfiket på oss.

Det började bli sent, så till slut var vi tvungna att ge oss av. Vi
lyfte in Esther i kattburen och körde hem. Det första hon gjorde när hon
blev utsläppt hemma i lägenheten var att springa och gömma sig under
sängen, och där stannade hon sedan. Vi försökte locka på henne, men hon
vägrade komma fram. Natasha tassade nyfiket omkring och spanade på sin
nya kompis, men inte heller det fick Esther att vilja komma ut från sitt
gömställe. Till slut insåg vi att det bästa nog var att lämna henne
ifred tills hon kände sig redo att krypa fram. Vi gick och lade oss.
Några timmar senare, mitt i natten, vaknade jag av kittlande morrhår i
ansiktet. Jag vågade knappt andas när jag kände det varma lilla knytet
som rullade ihop sig vid mitt huvud på kudden. Det var Esther som till
slut hade vågat sig fram och klättrat upp till mig i sängen! Länge låg
jag där helt stilla och hörde henne spinna belåtet.

Efter den dagen var det som om Esther alltid hade bott hos oss. Hon var
tuff, nyfiken och totalt orädd. Det tog inte lång stund för henne och
Natasha att bli bästa kompisar, och tillsammans ställde de till med bus
varje dag. De klättrade i möbler, välte blomkrukor och klöste på
tapeter. Ibland rök de ihop i vilt slagsmål och pep och skrek som arga
smurfar medan de rullade omkring och bet i varandras svansar. Men i
nästa sekund var de vänner igen och hjälptes åt att tvätta varandra
innan de blev trötta och somnade huller om buller på varandra i soffan.
De var ovanligt små till växten båda två, troligen eftersom de varit
sjuka, enligt veterinären. Även om de båda två var utom den värsta
faran, så hade de fortfarande extremt känsliga magar och led av
kräkningar och diarré. Vi fick hjälp av veterinären med att lägga upp en
plan för hur de skulle äta för att bli bättre. Under det första halvåret
fick vi hålla dem på en diet av specialfoder och olika sorters kokt mat
som vi fick tillaga hemma på spisen. Ibland kändes det som om vi ägnade
mer tid och energi åt att laga mat till katterna än till oss själva! Det
var både dyrt och tidskrävande, men vi hoppades att de tids nog skulle
bli helt friska och starka. Och så blev det också, till slut! Så
småningom blev deras magar mindre känsliga och de kunde börja äta
vanligt foder. De gick upp i vikt och fick muskler, och till allas
förvåning så hade de snart blivit lika stora som andra katter i deras
ålder.

Idag är Esther en tillgiven och social katt med massor av personlighet.
Hon är ganska petig med vem som får klappa henne och nya människor måste
hon "godkänna" innan de får äran av hennes sällskap. Det hjälper inte
hur mycket man lockar eller mutar henne, om hon tycker att någon är
ointressant så reser hon sig bara och släntrar iväg. Men har man väl
vunnit hennes hjärta så får man otroligt mycket kattkärlek för besväret.
Hon ligger gärna tätt intill i soffan med halvslutna ögon och spinner
högt, speciellt om man kan knepet att klia henne under hakan och på
sidan av halsen. När hon inte vilar så har hon fortfarande fullt upp med
att hitta på hyss tillsammans med Natasha. Sist var det mattes
favoritlampa som åkte i golvet och gick i tusen bitar! Men det får man
lära sig att leva med som kattägare...

Det har verkligen varit en upplevelse att få se en sjuk, mager liten
kattunge växa upp till en frisk och välmående vuxen katt. Det är svårt
att förstå hur människor ofta kan vara grymma och hänsynslösa mot
katter, och att dessa intelligenta, vackra djur är så lågt värderade i
samhället. Katter är det bästa sällskap man kan ha, och de har så mycket
kärlek att ge till den som är beredd att ge dem trygghet och omvårdnad.
Det är tur att det finns platser som Katthemmet Kompis, där hemlösa
och/eller oönskade katter kan få en fristad medan de väntar på sin chans
till ett kärleksfullt hem.


Esther